Allt oftare hör vi att Europa måste välja väg mellan att strama åt statsfinanserna eller att skapa tillväxt. Visst klingar tillväxt vänligare än åtstramning. För inte så länge sedan efterfrågade finansmarknadernas aktörer budgetkonsolidering. Utan en finanspakt med budgetdisciplin kunde inte den europeiska centralbanken (ECB) låna ut till bankerna så att kreditåtstramning kunde förhindras och läget stabiliseras. Nu när det är lugnare på finansmarknaden – och recessionen är ett faktum – efterfrågas i stället tillväxt.

Svaret på frågan i rubriken är inte antigen eller, utan det behövs en medelväg av både åtstramning och tillväxt. I en första fas krävs nedskärningar då det inte går att ha kvar budgetunderskott på 8-10 % av BNP, som ökar skulden och fördyrar finansieringen i och med att investerare kräver högre riskpremier. Det gäller att skapa förtroende för att länderna är på rätt väg. I nästa fas, när finanspakten överenskommits, är det rimligt att också utarbeta en tillväxtpakt.

Finansanalytiker och politiker vill alla ha tillväxt, men synen på hur den ska kunna skapas skiljer sig åt. Det finns politiker som tror att det går att fortsätta lånefinansiera offentliga investeringar i stor skala. Detta är knappast möjligt. På finansmarknaden och bland beslutsfattare som Tysklands förbundskansler, Angela Merkel, och ECB-chefen, Mario Draghi, är synen i stället att det behövs strukturella reformer som så småningom ger tillväxt och förbättrar ländernas konkurrenskraft.

Bland politikerna som nyligen gick till val, i Frankrike, Grekland och även lokalt i Tyskland och Italien, fanns utspel om ökade budgetutgifter, fler jobb i den offentliga sektorn, lägre pensionsålder och färre arbetstimmar i veckan. Det är att vilseleda befolkningarna att detta är möjligt utan mycket stora negativa konsekvenser i form av dyrare finansiering, potentiell finansiell oro och även i förlängningen en svagare konkurrenskraft. Det saknas alltjämt ett krismedvetande, vilket kan tyckas märkligt för ett land som Grekland där krisen pågått en tid, men inte för Frankrike där underskottspolitiken de senaste decennierna varit regel snarare än undantag.
För grekiska politiker som värnar om att landet förblir EMU-medlem är det en viktig pedagogisk uppgift att förklara att det inte går ha kvar medlemskapet i EMU utan att hålla sig till de budgetregler som beslutats om. Eftersom ca 70 % av befolkningen säger sig vilja ha kvar euron, är det många av dessa som samtidigt röstat in missnöjespartier som vill omförhandla villkoren för det stödpaket landet fått. Det går inte ihop.

Krisländerna behöver förbättra arbets- och produktmarknaders funktionssätt, sälja ut statliga företag som inte längre är effektiva, attrahera investeringar för att få upp produktiviteten, förbättra innovationsklimatet och stärka näringslivet. Inte omedelbart, men inom ett par år, kan positiva tillväxteffekter börja skönjas som förbättrar läget för befolkningen. Att fortsätta som tidigare kommer bara förlänga krisen, så vägen som väljs måste innehålla både åtstramning och tillväxt.